Vilka är vi?
Jag kommer aldrig kunna uttrycka mina känslor till ords om hur illa Vi har upplevt när ni bemötte
OSS. Allt som hände med min familj under år 2013, det året jag fyllt 18 år. Hur ni behandlade Mig och
min Mamma jämte mot med hur mycket ni lyssnade på Styvpappa och mina småbröder.
Vi kommer aldrig någonsin att förlåta Er.
Ni fick orosanmälan från skolan om att min bror född 2002 blivit slagen hemma av sin mamma. Innan
det hade ni ingen aning om VÅR existens, om vilka vi var, hur vi levde vår vardag och hurdana
personer vi är. Ni tog mina bröder från mitt hem, ni förbjöd dem att träffa sitt eget Mamma. Dem fick
bo hos sin pappa, men vad vet ni som har hänt?
Endag fick jag skynda mig hem från skolan, för att min mamma behövde mig. Väl där hemma fanns 3
polis som ville ha med min mamma till häktet, där hon skulle få vara i tre nätter. En som är
försvarslös, OSKYLDIG och inte kunna svenska ALLS!
Varför undrar jag? Vad har hon gjort? Hur ska jag klara mig? Vad är det som händer? Vem ska jag
vända mig till? Juste! För er, finns inte Jag, för jag är inget barn längre, för att jag just blivit myndigt,
för att jag och mina bröder inte delar gemensam pappa, för att ni inte vill lyssna på mig. För att jag
inte finns. För att vi inte är en del av familjen som ni förstör.
Ni ville aldrig lyssna på hur VI uppfattar situationen. Ni ville inte veta något om vad som har hänt från
Min och mammas sida. Vad vi har att försvara oss, berätta för Er vilka vi är, fråga oss vad som har
hänt. Ge oss möjlighet att förklara styvpappan har kränkt och misshandlat min mamma under mer än
tio år dem har varit tillsammans både med ord och fysiks. Hur mycket han skriker på barnet och
använder redskap för att såra de med sitt styrka. Hur han kränkt Mig, tryckt ner mitt självförtroende
genom ord… För att han (styvpappan) har den skamsen och skyller sig på mig för att jag har avslöjat
hans affär med en annan kvinna. Det var därför vår ”familj” blev splittrad. Det var den ansvaret och
det oerhört tunga skuldkänslan jag fick gå runt med hela tiden.
Det ENDA gången jag fick berätta något ur mitt perspektiv var i polis förhöret, detsamma för min
mamma. Men vad skulle det hjälpa? Polismannen förhörde mig och frågade om min Mamma har
svartbälte i karate. Det roligaste jag har hört var det att polisen berättade att Mamman använde sig
av tekniken och slängt ner Brodern över axlar mot det hårda golvet i lägenheten, och ja, massa andra
lögner från min egen lille bror. Han har blivit MANIPULERAT och blåst i huvudet!
Jag och min Mamma har strävat och simmat upp till land från den sjunkande båten mitt i det svarta
havet. Utan Er. Utan någon från Er vid våran sida. Vi har lidit med saknaden, något ni aldrig tagit del
av och blundar för sanningen. Det sättet ni arbetar är inte humanist. Vi är levande människor med
känslor och med en vardag att överleva, precis som Ni. Ni tog hand om vårt fall som ett draget
stucket från er teoretiska böcker som ni läst till denna yrken. Ni kommer aldrig någonsin att erkänna
ert misstag, och det vet vi alla.
Två år har gått, vi står på bena igen och är starka som aldrig förr. Men min Mamma är fortfarande
maktlös. Hon kan inget göra för hennes söner som VISKAR svagt efter hjälp! Det enda hon gör är att
gråta sig till sömns, idag drar ni in hennes händer emot hennes vilja, där ni påstår om hur mycket ni
vill hjälpa henne. Hon litar aldrig mer på er, så gör jag med. Hon kommer heller aldrig att göra.
Ni påstås göra beslut som är bäst för barnen. Men vem bestämmer om vad som är bäst och inte? Om
mina bröder stannar kvar, finns ingen ljust framtid för dem i förorten med fadern som försöker sitt
bästa fast det inget resultat ger, då miljön, omgivning och vänskapskrets har blivit mörkt för mina