Enligt den mest brukade teorin domesticerades laman 3000 år före Kristus. Dessutom ska guanacon vara lamans stamfader. Andra forskare hävdar att laman redan från början var en egen art och att den vilda formen är utdöd. Att redovisa lamans utvecklingshistoria är mycket svårt eller nästan omöjligt på grund av att det förekom flera korsningar med guanacon, alpackan och vikunjan. Även idag finns hybrider mellan dessa arter.
Alla folk som var eller är bosatta i Anderna använde laman som husdjur. Arten var främst ett lastdjur[1] då inget annat djur från Sydamerika blev domesticerat för detta syfte. Laman har en mycket mjuk päls som bland annat används till kläder, men alpackans ull anses som mera värdefull. Indianerna använde köttet som mat, huden som läder, fettet som grundämne för levande ljus och djurets exkrementer som bränsle. För inkafolkets status som civilisation var laman mycket betydande. När spanska nybyggare anlände till regionen fanns omkring 10 miljoner lamadjur hos inkafolket. Sedan dess tappade den allt mer i betydelse på grund av hästens och fårets införande.
Laman används fortfarande som lastdjur, främst i Peru. I Sydamerika finns idag omkring 3 miljoner lamadjur, huvudsakligen för ullens och köttets skull.[2] Djuret finns numera även i hägn utanför Sydamerika.
I Sverige har på senare tid laman börjat användas som "fåraherde". Laman tar kommandot i fårflocken, accepteras som dess ledare, och skyddar sedan flocken mot bland annat varg. Förmågan att spotta sitt maginnehåll mot vargen kommer då väl till pass. Det råder delade meningar om hur effektiva lamor är i detta avseende.[3][4][5]