För att förstå Gammelstadsviken som
kulturhistoriskt landskap, måste man
tänka sig havsytans nivå några meter
högre än idag. I stora drag nådde
havsytan en meter högre för vart
århundrade vi går bakåt. Till
Gammelstad nådde sjövägar, både norr
och söder om Porsön, och vidare
genom Gammelstadsviken. Själva
hamnen har flyttats beroende på
havsytans nivå, men låg länge nedanför nuvarande Hägnan vid Hamngatans förlängning. I
mitten av 1600-talet flyttades staden och dess hamn till nuvarande Luleå. Gammelstadsviken
var också färdväg för de bönder som vid helgerna skulle ta sig till kyrkan och
kyrkstaden. Vid Köpmanhällan fanns tidvis en angöringshamn för omlastning.
Stränderna kring viken har varit betesmarker och slåttermarker. Fram till 1950-talet släpptes
ungdjur på bete på Notviksgrynnan. Resterna av en murken kofärja finns ännu vid
Storporsöns strand vid viken. Lieslåtter förekom längs stränderna inpå 1940-talet. Öppna
och dikade slåttermarker finns på flera ställen kring viken. Andra odlade marker är idag
igenvuxna med skog, men bär ännu spår av odling, bland annat diken.
Från Porsön till Köpmanholmen, över Sellingsundet, går en anlagd kärrväg, den så kallade
Brännvinsstigen. Sellingsundet fick namn efter lantmätare och ingenjör Theodor Selling, som
hade sin gård på Köpmanholmen. Selling lät i mitten av 1800-talet anlägga körvägen med
hjälp av arbetskraft med alkoholproblem. Ryktet säger att de inte bara fick mat och husrum
på Köpmanholmen utan också betalt i dryck, därav stigens namn. Vid bron över
Sellingsundet finns rester efter en dammbyggnad från början av 1800-talet. Då fanns även
tankar att sänka Gammelstadsviken genom en kanal mot Notviken i älven för att utvinna mer
odlingsmark. Men fallhöjden var för liten för att projektet skulle få någon effekt.
Gammelstadsviken besparades alltså den utveckling som skedde vid Persöfjärden, som en
bit in på 1900-talet sänktes med nära 2 meter. Hade detta skett i Gammelstadsviken hade
den i stort varit igenvuxen idag av vattenvegetation.